Scenversionen av Bertells Heiman behandlar liksom boken teman som ensamhet, rädsla, skuld, föräldralöshet men också kärlek och hur den tar sig uttryck och går i arv mellan generationerna. Heiman ser på Finlands historia genom en familjs ögon. Föreställningen befolkas av Elof och Olga, deras grannar och släktingar, bybor, auktionskunder, kyrkobesökare, soldater och förstås, en hare. Musiken och rörelsen har en viktig plats i scenversionen. Berättelsen är sprungen ur den steniga österbottniska myllan och frågar sig vilket pris man måste betala om man aldrig får vara sig själv.

Manuset till teaterföreställningen har skrivits av författaren Ann-Luise själv, med Erik Kiviniemi som dramaturg. Bertell står också för regin.

I centrum av det lilla samhället finns en byagård där alla samlas. Idrottsföreningen, Kennelklubben, Medborgarinstitutet, Församlingens eftis, Svensk Ungdom, Motorcykelklubben och så förstås Hembygdsföreningen.

Alla har sina utrymmen i byagården och alla är medlemmar i varandras föreningar, vilket gynnar alla eftersom föreningarna får bidrag efter hur många medlemmar de har. Ett bra system ända tills de en dag får ett besök från Hembygdsföreningarnas Centralorganisation. Den oväntat uppdykande representanten sätter i gång en serie av händelser som ingen hade kunnat förutse, smålögner, bortförklaringar m.m som gör att problemen växer i en klassisk farskarusell.